Min onsdag har gått i ett. Tänkte summera dagen och min oväntat snabba progressiva mil på löpbandet efter att jag slutat jobbet, men så bestämde jag mig för att gå på bio innan jag åkte hem…och ingenting av det jag ville skriva kändes längre särskilt viktigt.
Jag hade turen att inte ha någon nära anhörig på plats i Thailand under julen 2004, men en dåvarande kollega förlorade sin lilla son i katastrofen och det var tungt nog att förstå. Bilder och filmer i massor har visats, och vi har nog alla försökt att förstå hur fruktansvärt det måste ha varit på plats när det hände. Filmen The Impossible - som bygger på en verklig familjs öde - av katastrofen ger en hemsk och klar bild av den där dagen för snart 10 år sen och känns som en hård käftsmäll som av snyftningarna att döma inte undgår någon. Tårarna är slut, och killen som satt närmast till höger om mig gav upp efter en timmes gråt och lämnade salongen.
Varma tankar till alla er som drabbades på ett eller annat sätt…och återigen - ta hand om de dina medan de fortfarande är med dig.
